Hej alla vänner, alla nära som jag känner. Jag väljer det här sättet att nå ut till er då det är smidigast för mig. Förlåt, förlåt för att jag inte varit mig själv på senaste tiden, förlåt för att jag inte alltid (oftast) inte orkar svara när ni ringer, förlåt för att min energi inte ligger på topp just nu. Förlåt för att minnet inte är riktigt som det ska just nu och jag lätt glömmer minsta sak. Förlåt att jag inte hör av mig. Men just nu orkar jag inte, just nu pågår det en kamp inom mig som mestadels handlar om stress, stress att nå dom normer som samhället ställer på mig, stress att nå dit andra vill att jag ska nå, stressen av att inte kunna säga nej. Stress stress stress. Just nu känns det som att allt går 200 km/h och varenda liten sak blir för mig så mycket större än vad det behöver bli och även om jag bara har en sak, en enda liten sak planerad en dag så tar det ofta varje uns av energi jag har för att klara av det. Jag vet att det här löser sig tillslut, som ni vet så är jag optimist och försöker att se ljusglimtar även nu. Ett av mina favorit citat har blivit lite av ett mantra för mig: Everything will be okay in the end. If it's not okay, it's not the end.
Nu skriver jag inte det här för att få sympati, det är absolut det sista jag vill, utan jag skriver det här för att jag vill att ni ska förstå varför jag är som jag är just nu, men behandla mig inte annorlunda pågrund av det här. Allt är som vanligt, jag behöver bara lära mig att prioritera mig själv lite mer.
Lots of love, S!
